Igår va det då dags för Ullared, en mycket välkommen paus från hemmet då ett mindre världskrig bröt ut dagen innan (något helt normalt antar jag i ett hus fullt av tonåringar)...blev ju iof inte bättre på kvällen men ändå. Alltid skönt att komma bort från verkligheten lite även om det bara är för några timmar. Summan av det hela är att respekt och vanlig hedlig artighet är ett krav och att vi alla är olika, på gott och ont, allt beroende på vilket håll man tittar åt, man får bara försöka hitta en balans i olikheterna. Men en stor förändring kommmer ske, bara att vänta och se hur. Men jag ska iaf kämpa för att det blir en bättre, vet inte riktigt hur just nu bara men jag hoppas att det faller på plats med tiden.

 

Det här med att folk mår dåligt är något som verkligen har exploderat runt omkring oss. Fler folk mår dåligt och fler tycker förbannat synd om sig själva. Inklusive mig själv så klart! Jag är minst lika melankolisk som någon annan och kämpar dagligen med neggativa tankar och ett bristande självförtroende. Det som är skillnad på mig från kanske en del andra är att även om jag mår skit så tar jag fortfarande hand om alla andra, så egoistisk är jag inte iaf (och det finns gott om de där egoistiska jävlarna där ute, vuxna människor som inte fattar att deras egoistiska handlingar förstör för deras nära, jo lite bitter är jag allt)....inför att att det kanske är någon tröst men det är ändå skönt att veta den biten. Tror faktiskt jag skulle behöva prata med någon om alla mina brister i egot och självförtroendet och all skit som hänt i livet. Felet med mig är att jag påverkars så mycket av alla andras beteende, humör, handlingar eller brist på handlingar. Jag tror som sagt va att all skit jag varit med om i livet har förstört så mycket i mig att just nu har jag svårt att vara lycklig bara av mig själv/i mig själv. Om det inte gäller mina barn det vill säga, för de är det bästa jag vet och med dem är jag lycklig och nöjd och hel. Så otroligt stolt över dem! De har varit med om otroligt mycket de med och nu vill jag bara ge dem lite lugn och ro, inte så lätt som det låter dock, för sånt är inte livet.

 

Men varför bli det så? Varför hamnar folk i en så ond spiral hela tiden där man tar ut sin olycka på sig själv och/eller alla andra i sin närhet? Är det för att man inte pratar med varandra eller är det för att man bara finner sig i lägen som man egentligen inte gillar och sedan äter det upp en? Är man för rädd för att säga ifrån, rädd för att inte vara omtyckt längre? Är man för rädd för att verkligen visa folk att man älskar dem? Vad är det som gör att vissa har så svårt att visa känslor? För är det nått som kostar så lite och ger en så mycket så är det väll ändå att visa att man älskar någon?! Jag vet inte, är man för stolt? Det kan jag vara i många situationer. Jag ger otroligt mycket om jag får nått tillbaka, men får jag inget så försöker jag ett litet tag sedan ger jag upp. Är också en av mina stora brister att jag ger upp så lätt i många situationer. Ännu en sak jag jobbar på och kommer få göra länge.

 

Jag vet också att jag måste jobba på att släppa besvikelser, för det är nått jag bär med mig länge och dessa påverkar mig också mycket. Det är väll först nu som jag känner att jag kan börja släppa sveken från gamla "vänner", bekanta och pojkvänner. Och då är det ändå länge sedan allt hände. Men jag förlåter aldrig och skadan är ju redan skedd men ska försöka att släppa det mer. Jag hatar verkligen att vara besviken på folk, sånt kan äta upp mig. Detta krävs jobb!

 

Även om detta (min blogg) inte är så rolig att läsa för alla så är detta ändå rätt bra för mig för det ger mig en möjlighet att ventilera ut och sätta ord på känslor och tankar och det är ett hav av kaos i mig av dessa. Och just nu tycker jag allt är väldigt jobbigt för (nu tycker jag lite synd om mig själv igen) det känns som om inget jag gör blir rätt eller räcker till. Måste bara göra en sak klar, jag skriver inte av mig här för att få några som helst sympatier från er eller några andra! Jag gör detta endast för mig själv! Tanken är inte att det ska vara massa sånna här neggativa saker skrivna hela tiden utan mest ska det vara om vikten, men ibland får även jag dippar i humöret och som sagt va, då kommer det här med.

 

Och sist funderar jag lite på skolan, om jag kommer orka...men detta är bara tomma ord, jag kommer säkert fortsätta. Bara att just idag är en dag av tvivel.